dorina

Idag berättade jag för min psykolog om det som hände för några år sen.
Om när min själ blev sönderhuggen och uppbränd av sexuell misshandel.
Han blev tyst och bara kollade på mig, sen sa han ganska tyst "vill du berätta?"

Så jag satt i 1 timme och 10 min och pratade om misshandeln och kränkningarna dom utsatte mig för efter att jag brutit kontakten med han som tog min själ.

Han försökte få mig att förstå att jag inte kunde göra nått. jag va fysiskt underlägen och hade ingen chans att göra nått, eftersom jag blev fasthållen.

Jag kämpar varje dag med att möta min spegelbild.
Försöka tänka att jag inte är äcklig, fast det är jävligt svårt när han ristade in smuts och äckel i min kropp.

Först våldtäckt som förstörde allt.
Och nu blir jag sexuellt uttnyttjad av killar.
Känns som dom flesta killar jag har träffat bara vart ute efter sex.
Jag trodde dom gillade mig men dom var bara ute efter sex.
Det sårar mig att dom inte ville vara med mig för att vara med mig utan för sex.

Varje dag går jag runt med en klump i halsen.
Jag är så rädd för att bli misshandlad igen.

När minnerna är som svårast, det är då jag brukar ställa mig vid tågspåret och försöker samla mod till att hoppa. Men det är alltid något som håller mig tillbaka. Det är en känsla som håller mig kvar på perrongen.
Känslan kallas kärlek.
Den kärlek som mina svenska föräldrar känner för mig.
Och den kärlek jag känner till dom.
Även den kärlek till mina vänner håller mig kvar på perrongen.

Jag är så tacksam till er mina vänner som bryr sig och stöttar mig genom allt svårt!
All kärlek till er! <33