dorina

Jag är tyst på utsidan men skriker inombords.
När jag väl låter skriket höras är det ingen som hör mig.
Jag skriker sönder mig.

Vill bara stänga in mig och ligga fastklistrad i sängen.
Vill inte möta en ny morgondag men krav och att låtsas att allt bara är bra så familjen inte ska behöva dras med mig.
Pappa går bara mer och mer sönder inombords.
Hans deppression går ut över hela familjen.
Det är bara mamma som håller huvudet över vattenytan. men snart orkar nog inte så mycket heller.

Det gör ont att se. Se att jag har dragit ner min familj under ytan.
Hade inte mamma fixat det där mötet med psykologen när jag va 16 hade jag antagligen inte berättat någonting än och hade sluppit alla samtal hos psykolog, läkare mm.

Jag hade kanske inte funnits nu och alla skulle slippa dras med mig.

Ibland är jag glad över att överdosen inte dödade mig men även så undrar jag vad som skulle ha hänt om jag inte vaknade. Var ju ganska nära på att försvinna. vilket resulterade till att bli inlåst på psyk.


Nu har jag förövrigt "bytt" namn. Till Johanna Dorina som förnamn och bara Linneá i mellannamn.


pözz